När världens ledare träffas finns i vanliga fall ett strängt protokoll där nationella attribut helst ska undvikas. Men när pandemin bröt ut och diplomatin flyttade ut på nätet hände något.
– Vanligtvis när diplomater träffas på toppmöten ska det inte finnas mycket rekvisita, säger statsvetaren Elsa Hedling. Man ska gärna träffas på en neutral plats och vid bildtagning signalera att det är jämlikar som möts.
Ett gammalt exempel på hur viktigt protokollet kan vara kommer från Potsdamkonferensen 1945. Då fick extra dörrar sättas in i så att Stalin, Roosevelt och Churchill skulle kunna komma in i samtidigt till mötesrummet där beslut om Tysklands framtid skulle fattas.
Ett mer nutida exempel är den så kallade ”sofagate”, när Europeiska rådets Charles Michel satte sig i den stol som Europeiska kommissionens Ursula von der Leyen skulle satt sig i vid ett möte med Turkiets president Erdogan.
Men när covid bröt ut och mötena började hållas via zoom var man oförberedd och det fanns inte mycket protokoll att förhålla sig till.
– Det var därför intressant att se olika staters sätt att signalera status genom hur man riggade zoom-mötena, säger Elisa Hedling. Det visar också hur viktig den visuella diplomatin är; så fort det var möjligt kom behovet av att visuellt framhäva den egna nationen fram.
Tillsammans med sin kollega vid Uppsala universitet, August Danielson, samlade hon in alla bilder som länderna själva kommunicerade kring det första virtuella G20-mötet den 26 mars 2020, det vill säga några veckor efter att världen stängt ner. Därefter analyserade de bildmaterialet efter ledstjärnor som är viktiga inom internationell politik: trovärdighet, materiell kapacitet och kontinuitet.
Bildmaterialet analyserades efter följande visuella element: bakgrund, aktörer som syns i bild, vald plats samt rekvisita.
Bakgrunden: Bakgrunden visade stor variation (se bild 1). Minst en flagga syntes bakom alla deltagare men antalet flaggor varierade mycket och även hur dessa placerades i förhållande till ledaren. Både Indien och Indonesien (med lågt BNP) hade tio flaggor medan USA, Kina och Japan (med högst BNP) endast hade en flagga. I vanliga fall tillåts bara en flagga per land vid diplomatiska toppmöten.
Aktörer: Den diplomatiska delegationen som syntes i bild varierade också. Vissa länder, som Ryssland, Frankrike, Kanada, Japan och Sydkorea, visade sin ledare helt ensam medan andra, som Turkiet och Vietnam hade många (manliga) rådgivare runt sin ledare (se bild 3). Ibland var det svårt att förstå placeringen av rådgivare (se bild 4 Indien). I vissa fall var de rådgivare som syntes i bild tydliga statusmarkörer, exempelvis placerade USA sin finansminister och sin högsta general vid sidan av Trump (bild 5), en tydlig signal om USA:s ekonomiska och militära styrka.
Plats: Den plats och rummet som mötet arrangerades i var också betydelsefullt. Vissa ledare satt i till synes vanliga konferensrum men för andra stater hade platsen ett viktigt symboliskt värde. Kinas ledare Xi Jinping satt i den välkända östra salen i Folkets stora hall i Peking som används för lagstiftande och ceremoniella ändamål av Folkrepubliken Kina och Kinas kommunistiska parti (se bild 6). Även Frankrikes ledare Emmanuel Macron deltog i mötet från en utsmyckad sal i Élyséepalatset (se bild 8). Detta val symboliserar rikedom och prestige och signalerar materiella resurser och historisk kontinuitet. Trump deltog från Vita husets ”situation room” (bild 5), ytterligare en symbol för USA:s militära makt.
Rekvisita: Vilka andra saker syns i bild och bidrar till att kommunicera situationen? Den franska presidenten hade t.ex. en flaska handsprit placerad framför sig under mötet (bild 7) vilket låg i linje med Frankrikes retorik om ett ”krig mot viruset”. I denna kategori studerades även slipsfärger, där den blå färgen signalerar trovärdighet och den röda aggressivitet (majoriteten valde röd eller blå).
Under de snart två år som pandemin har pågått har variationen i hur diplomater presenterar sig vid virtuella möten gradvist minskat.
– Man sneglar på hur andra gör och gradvis har vi sett en likriktning och i vissa fall striktare instruktioner om hur det ska se ut från organisatörer, säger Elsa Hedling. Vi drar slutsatsen att avsaknaden av ett visuellt protokoll ledde till nya möjligheter för stater att signalera status. Detta eftersom diplomati är en symbolisk och kulturell praktik som bygger på en gemensam förståelse av hur sociala normer och rutiner översätts i visuella koder.
Studien publiceras i Review of International Studies (Cambridge University Press)
Visual diplomacy in virtual summitry: Status signalling during the coronavirus crisis | Review of International Studies | Cambridge Core