Fakultetsopponent: Professor Andreas Duit, Stockholms universitet
Handledare:
Jakob Skovgaard, handledare
Hanna Bäck, Biträdande handledare
Mer information om avhandlingen finns i forskningsportalen
Sammanfattning
Denna avhandling undersöker de politiska orsakerna till reformer av subventioner av fossila bränslen i OECD-länderna mellan 2009 och 2023. Trots att subventioner för fossila bränslen är allmänt erkända som ekonomiskt ineffektiva och miljöskadliga, är de fortfarande djupt rotade, där OECD-länderna tillsammans upprätthåller ett årligt stöd på cirka 100 miljarder US-dollar.
Avhandlingen behandlar frågan om varför vissa regeringar lyckas minska dessa subventioner medan andra inte gör det. Den konceptualiserar dessa subventioner som avgörande mekanismer för att lösa ”inlåsningseffekter” som befäster beroendet av fossila bränslen och hindrar klimatåtgärder.
Med utgångspunkt i flera olika typer av statsvetenskaplig forskning utvecklar avhandlingen ett integrerat analytiskt ramverk som beaktar den roll institutionella konfigurationer, regerande partiers preferenser, policy processer och affektiv polarisering har i utformningen av reformer.
Med hjälp av olika typer av forskningsmetoder och fyra kompletterande artiklar som fokuserar på 34 OECD-länder identifierar forskningen både strukturella och strategiska vägar till reform.
Ett viktigt resultat i avhandlingen är att proportionell representation och korporativistiska institutioner är förknippade med lägre subventionsnivåer, genom att de gör det möjligt för regeringar att undvika bestraffning av väljarna och underlättar kompensationsstrategier.
Ett annat viktigt resultat är att regeringar som leds av partier engagerade i miljöfrågor tenderar att minska subventionerna, medan marknadsliberala partier ökar dem – särskilt när de har stöd av en majoritet i parlamentet.
Studien introducerar också begreppet ”dismantling by layering”, där stegvisa policyåtgärder såsom koldioxidskatter indirekt urholkar subventioner, vilket kan minska risken för politiska konflikter.
Slutligen utvecklar avhandlingen en forskningsagenda och ett teoretiskt ramverk som visar på hur affektiv polarisering kan komma att begränsa reformutrymmet genom att omvandla klimatpolitiken till en kamp mellan partipolitiska identiteter.
Sammantaget tyder resultaten på att utmaningen med klimatstyrning inte i första hand handlar om att identifiera tekniskt optimala politiska instrument, utan om att förstå de politiska förutsättningarna för att genomföra nödvändiga politiska åtgärder. Detta är en analytisk förskjutning med djupgående konsekvenser för både forskningen och politisk praxis när det gäller att hantera klimatkrisen.