Sammanfattning
Säkerheten om demokratins robusthet har gett vika för en allmänt diagnostiserad demokratikris. Allt fler röster höjs för att försvara de demokratiska institutionerna mot dem som vill avskaffa dem på formellt demokratisk väg. Men för att värna demokratin, hävdas det, krävs paradoxalt nog att man håller tillbaka den demokratiska omvandlingen.
I denna avhandling hävdas att denna ”demokratiska paradox” är missuppfattad. Radikal omvandling och institutionellt bevarande är inte ömsesidigt uteslutande. Rädslan för demokratisk självupplösning bör ge vika för en normativ teori om institutionellt bevarande som förblir förenlig med radikal omvandling. Detta påstående underbyggs i tre steg.
För det första rekonstrueras den militanta demokratins historia från mellankrigstiden och framåt. I avhandlingen beskrivs den militanta demokratin (Schmitt, Loewenstein, Popper) på nytt som institutionellt konservativ och normativt aporetisk. Dess samtida företrädare engagerar sig på ett motsägelsefullt sätt för demokratisk omvandling samtidigt som de strukturellt påtvingar den institutionella begränsningar.
För det andra hävdas att procedurellt och radikalt demokratiskt tänkande (Kelsen, Urbinati, Mouffe, Rancière), trots skilda preferenser för institutionell omvandling eller bevarande, inte övervinner den demokratiska paradoxen. Genom att reproducera antagonismen mellan institutionellt bevarande och radikal förändring ärver de den militanta demokratins apori.
För det tredje utvecklas den tidiga kritiska teorin som ett alternativ. Dess väg från immanent till negativ kritik bär på obeaktade konceptuella resurser som ifrågasätter den antagna antagonismen mellan radikal omvandling och institutionellt bevarande.
I avhandlingen utvecklas två sammanhängande begreppsmässiga påståenden: (1) den kvarvarande normativiteten hos befintliga institutioner ligger i deras förmåga till självförstörelse (vilket möjliggör radikal förändring); (2) resultatet av radikal omvandling är normativt obestämbart (det kan leda till befrielse eller katastrof).
Dessa påståenden ger plats för en negativ institutionalism som endast rekonstruerar och försvarar den institutionaliserade potentialen för självförstörelse. På så sätt överbryggas motsättningen mellan institution och radikal förändring.
(Translation via DeepL.com)
Handledare: docent Anthoula Malkopoulou och professor Jens Bartelson
External reviewer: Professor Maeve Cooke, University College Dublin
Mer information om avhandlingen finns i Lunds universitets forskningsportal: