Abstrakt
Bakgrund: Vem som kan eller inte kan göra anspråk på att representera andra medlemmar inom funktionshinderrörelsen har diskuterats i årtionden, främst om att vara funktionshindrad som en behörighetsförutsättning.
Syfte(n): Syftet är att analysera argument kring representationsanspråk inom en svensk funktionsrättsorganisation (DHR, Disability Human Rights).
Metod: Varje medlem i DHR fick möjlighet att svara på tre öppna frågor. Svaren utsattes för en kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Två huvuddimensioner av argument hittades. Den ideologiska dimensionen legitimerar representation genom levd erfarenhet eller ett människorättsperspektiv. Den pragmatiska dimensionen legitimerar representation genom relationella anspråk eller organisatoriska nödvändigheter. Ytterligare analys avslöjade en paradox: När en representant måste ha ett organ med vissa egenskaper riskerar andra kunskapsrelaterade aspekter devalvering.
Slutsats(er): Paradoxalt nog har organisationen som mål att göra funktionsnedsättningar irrelevanta i samhället, samtidigt som funktionsnedsättning blir en huvudfråga vid val av representanter.
Länk till artikeln: https://doi.org/10.16993/sjdr.1001