Alla nya medier – från tryckpressen till direktsänd TV – har påverkat politiken och diplomatin. De sociala medierna är inget undantag.
När den Europeiska utrikestjänsten, vars samspel med medier Elsa Hedling har studerat, inrättades år 2011 stod synlighet i sociala medier i fokus.
- Den arabiska våren hade tagit fart och det talades mycket om de sociala mediernas demokratiska potential. Det handlade om transparens och tvåvägskommunikation, säger Elsa Hedling, som menar att detta knappast gäller längre:
- Idag är det primära syftet att få ut det egna strategiska budskapet och kunna kontrollera bilden av sig själv.
Utvecklingen har gått från att låta praktikanter och kommunikatörer sköta de sociala mediekontona till att bli en erkänd diplomatisk praktik.
- Man insåg att alldeles för viktiga frågor avhandlades utan diplomaternas kontroll, säger Elsa Hedling. Medan ett nyhetsbrev skulle kontrolleras av flera olika instanser innan det publicerades så kunde man på Twitter släppa ifrån sig nästan vad som helst.
I takt med att spridningen av falska nyheter och desinformation har blivit vanligare har EU-diplomatin lagt allt större vikt vid att rätta felaktigheter som sprids i sociala medier. 2015 inrättade EU East StratCom Task Force, en grupp på ett 15-tal diplomater, journalister, kommunikatörer och forskare med uppgift att motverka ryska desinformationskampanjer mot EU. Insatsen var från början kontroversiell menar Elsa Hedling. På bloggen Europakommentaren skriver hon:
”Dels var medlemsländernas bedömning av hotbilden långt ifrån samstämmig, dels väcktes genast frågor om var gränsen mellan rättelser och motpropaganda egentligen går. Men det är faktiskt snarare avsaknaden av debatt som är mer anmärkningsvärd.”
Ett problem, menar Elsa Hedling, som uppstår när EU:s utrikespolitik ska anpassa sig till de nya medierna är det korta formatet.
- När man ska förenkla komplexa skeenden som exempelvis EU:s migrationspolitik så kan det ibland likna propaganda, säger Elsa Hedling. Det är också problematiskt när diplomater alltför entusiastiskt anammar de sociala mediernas ironiska och sarkastiska samtalston, eller när de faller för medielogiken att ”vara först” med en nyhet. Det finns flera exempel på hur detta fått ödesdigra konsekvenser för diplomatiska samtal, menar Elsa Hedling.
Hennes studie täcker in åren 2011-2017 och bygger på intervjuer med diplomater och tjänstemän inom EU:s utrikestjänst. Hon gör tre nedslag för att illustrera digital diplomati:
- Ukrainakrisen från slutet av 2013 som präglades av mer aktiv användning av sociala medier som en del av internationella aktörers kriskommunikation.
- Utrikestjänstens bemötande av rysk desinformation från 2015 och framåt.
- Lanseringen av EU:s globala strategi, ett nyckeldokument för Europeiska utrikestjänsten som sammanföll med Storbritanniens folkomröstning och beslutet om Brexit.
Text: Ulrika Oredsson