Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Diplomater tåligaste utrikesministrarna

Fyra bilder på Charles-Maurice de ­Talleyrand, ­George ­Marshall, Henry ­Kissinger och Andrey ­Gromyko. Montage.
Kända utrikes­ministrar genom ­tiderna: Charles-Maurice de ­Talleyrand, ­George ­Marshall, Henry ­Kissinger och Andrey ­Gromyko.

För att klara sig kvar länge på sin post bör en utrikes­minister ha diplomatisk bakgrund. De som oftare får gå i förtid kommer ur de politiska leden. Det vet statsvetaren Hanna Bäck som tillsammans med kollegor kartlagt 1100 utrikesministrar, från ­franska revolutionen 1789 och framåt.

Det har forskats mycket om kungars, presidenters och andra ledares tid vid makten – hur de kommit dit och varför de lämnat den. Men det är inte bara den högsta ledarens politiska karriär som är intressant. Med hjälp av ett tiotal medarbetare runt om i världen har Hanna Bäck och hennes kollegor byggt upp en databas med uppgifter om 1100 utrikesministrars utbildning, tidigare karriärer, familje­förhållanden, händelser från deras tid vid makten samt uppgifter om hur och när de avgått. Utrikesministrarna kommer från tretton länder som antingen är eller har varit stormakter under de senaste drygt 200 åren.

– Utrikesministerposten är, vid sidan av statsministern och finansministern, den mest prestigefyllda posten i en regering. De påverkar ett lands politik i hög grad och är därför intressanta att studera, säger Hanna Bäck.

Det finns gott om historiska exempel på utrikesministrar som har haft betydande inflytande. Exempelvis George Marshall och Henry Kissinger i USA, eller Charles-Maurice de Talleyrand, som var Napoleons rådgivare.

Vanligast med politisk bakgrund

Statsvetarnas kartläggning visar att politisk bakgrund är vanligast bland utrikes­ministrar, även om det klart finns exempel på personer som hämtats utifrån, som exempelvis Donald Trumps unämning av oljemagnaten Rex Tillerson. Militär bakgrund är också ganska vanlig och särskilt i vissa länder.

– Militär bakgrund dominerade i Preussen, men är också vanligt bland utrikes­ministrar i USA och Frankrike, säger ­Hanna Bäck.

Ofta utses utrikesministrar som liknar landets ledare; har denne en militär bakgrund så brukar även utrikesministern ha det. En anledning till detta kan, enligt ­Hanna Bäck, vara att man vill undvika att tillsätta en utrikesminister som fattar beslut som avviker från ledarens politiska linje.

Men det finns också gott om exempel på det motsatta, det vill säga att ledaren utser en utrikesminister som kompenserar för dennes brister: om ett land är utsatt för militärt hot utifrån är det vanligt med en utrikesminister med bakgrund från det militära eller diplomatin.

Behöver sällan avgå vid militära konflikter

Tvärtemot statsvetarnas hypotes är det inte vanligt att utrikesministrar får avgå vid förlorade militära konflikter.

– Det är oftast försvarsministern som utses till syndabock i dessa fall. Är de utrikes relationerna däremot goda är det vanligt att utrikesministern tillskrivs äran, säger ­Hanna Bäck.

För att en utrikesminister ska få vara kvar länge vid makten finns det en bakgrund som är att föredra.

– Det är ovanligt att de med diplomatisk bakgrund tvingas lämna sin post i förtid. Även de utrikesministrar som anses ha hanterat en konflikt framgångsrikt får sitta länge. Den kategori som oftast fått gå i förtid är de som kommer från de politiska leden.

Bilder på Margot Wallström, Anna Lindh, Ann Linde och Karin Söder. Montage.
Ett urval av de förhållandevis många kvinnliga utrikesministrar som Sverige har haft och har: Margot Wallström, Anna Lindh, Ann Linde och Karin Söder (som var först ut).

Den forna stormakten Sverige är med bland de tretton länder som studerats. Finns det något som utmärker Sverige?

– Ja, Sverige har haft flest kvinnor på posten, åtta stycken. Först ut var centerpartisten Karin Söder år 1976. Detta kan givetvis vara en del i förklaringen till att vi i Sverige har en uttalat feministisk utrikespolitik.

Samtliga forskare i projektet är stats­vetare som har arbetat med ett historiskt material. Hanna Bäck menar att statsvetare allt oftare är intresserade av historia.

– För kanske hundra år sedan var de flesta statsvetare i Sverige historiker, och den trenden går nu igen. Det breddar vårt empiriska material och gör det möjligt för oss att pröva våra teorier under mer varierade förhållanden. Sedan är det också så att många av de fenomen vi studerar idag har historiska rötter. Detta är en fascinerande och växande del av den nya statsvetenskapen.

Utrikesministrarnas tio i topp-lista

(över hur länge de suttit på posten)

  • Karl Nesselrode, Ryssland, 1822–1855
  • Andrey Gromyko, Sovjet, 1957–1985
  • Otto von Bismarck, Preussen, 1862–1890
  • Aleksandr Gorchakov, Ryssland, 1856–1882
  • Aixin-Jueluo Yiyin (Prince Gong), Kina, 1861–1884
  • Aixin-Jueluo Yikuang (Prince Qing), Kina, 1884–1901
  • Östen Undén, Sverige, 1945–1962
  • Verstolk van Soelen, Holland, 1825–1841
  • Lars von Engeström, Sverige, 1809–1824
  • Conde de Floridablanca, Spanien, 1777–1792

Länder som ingår i studien

Österrike (Habsburg/Österrike-Ungern), Preussen/Tyskland, USA, Storbritannien, Kina (Qing dynastin/Republiken Kina/Folkrepubliken Kina), Ottomanska riket/Turkiet, Ryssland/Sovjet, Spanien, Frankrike, Italien, Holland, Japan och Sverige.

Studien om utrikesministrar ingår i det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet STANCE där statsbyggnad och den globala ordningens ursprung, från 1800-talet och framåt, studeras.