Denna avhandling utforskar relationen mellan politik och nya medier genom en studie av digital diplomati i den Europeiska utrikestjänsten (EEAS) 2011-2017. Den belyser hur en diplomatisk organisation internaliserar medielogik. Traditionella ansatser utgår ofta från att medielogiken tar över den politiska logiken. I denna avhandling betonas istället betydelsen av politisk kontext, dess aktörer och praktiker. Detta innebär en politikcentrerad ansats till politikens medialisering där medialisering ses som en interinstitutionell process. Avhandlingen hävdar vidare att denna process bäst studeras genom att uppmärksamma dagliga praktiker som i olika utsträckning vittnar om blandade logiker. Genom en studie av EUs digitala diplomati undersöks hur praktiker av digital diplomati har utvecklats och hur utövarna talar om dessa praktiker.

Det empiriska materialet består av 23 informantintervjuer genomförda i Bryssel, dokument, nyhetsbrev och observationer på sociala medier. Studien analyserar utvecklingen av digital diplomati i den Europeiska utrikestjänsten genom tre nedslag som illustrerar kriskommunikation under Ukrainakrisen 2013-2014, försök att bemöta rysk desinformation 2015-2016 och kommunikationen av EUs globala strategi efter 2016. Slutsatsen är att politikens medialisering sker genom en interaktion av medielogik (här nya medier) och den politiska kontexten där förväntningar, hot, ledarskap, resurser, kompetens, lärande och individer påverkar praktikerna i vilka nya medier och diplomati blandas.