Benjamin Katzeff Silberstein uttrycker i en gästledare i SvD 7 november upprördhet över att man på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet skulle brista i respekt och tillit för sina lärare. Som lärarrepresentanter i styrelsen som fattade det enskilda beslut som utgör bakgrunden till detta finner vi det därför angeläget att förklara vår praxis och de principiella utgångspunkterna för vårt agerande, och samtidigt rätta till några grova missförstånd.
Vi har alltså på vår institution en riktlinje om 40/60 procents könsfördelning bland författarna på våra kurslitteraturlistor. Som redan klargjorts av vår dekan och studierektor i svar till Ivar Arpi är det för det första helt felaktigt att denna princip skulle vara motiverat av något visst genusteoretiskt eller annat teoretiskt perspektiv. Det problem vi vill motverka med denna riktlinje har ingenting att göra med det teoretiska, metodologiska eller empiriska innehållet på våra kurser. Detta är helt upp till kursansvariga att formulera. Vad principen vill motverka är ett vetenskapligt belagt problem som går under benämningen ”the gender citation gap”. Det finns systematiska studier som visar att kvinnor tenderar att citeras mer sällan än män – även sedan hänsyn tagits till att de historiskt publicerat mindre än män. Eller annorlunda uttryckt, att en forskningsartikel som skrivits av en kvinna och som publicerats i en internationell topptidskrift, får färre citeringar än om samma artikel hade skrivits av en man.
Kvinnor underrepresenteras alltså i referenslistorna i vetenskapliga tidskrifter. Deras forskning ges därmed mindre uppmärksamhet än män, och som en naturlig konsekvens av detta finns det en risk för att de ges en mindre framträdande position än de förtjänar på våra kurslitteraturlistor. Denna tendens vill vi motverka. Därför har vi formulerat principen om 40/60 procent. Denna princip tillämpas pragmatiskt och avvikelser från den accepteras regelmässigt så länge de motiveras. Målsättningen är att få varje enskild lärare att tänka till innan kurslistan färdigställs. Finns det relevanta och kompetenta kvinnliga författare som man kanske missat? Gör det inte det får man motivera det. I den överväldigande majoriteten av fall fungerar denna praktik alldeles utmärkt och utan andra inskränkningar i lärandefriheten än att man får uppmärksamma andelen kvinnliga författare och motivera sitt förslag till kurslitteratur inför kollegerna i institutionsstyrelsen.
Detta är nämligen det andra grova missförståndet som torgförs av Silberstein: att det skulle vara fråga om institutionens ”byråkrati”, och inte dess forskande lärare, som fattar beslut om att fastställa litteraturlistor. Vår institutionsstyrelse består av ledning, lärarrepresentanter (valda av övriga lärare), doktorandrepresentant, studeranderepresentant, och en representant från övrig personal. Det är alltså direkt felaktigt att implementeringen av vår jämställdhetsprincip skulle ha delegerats till några byråkrater utan insikt i det vetenskapliga fält våra kurser handlar om. Här handlar det i stället om att vi i Lund står upp för kollegialitetsprincipen, som enligt annan oroande forskning, är hotad på många lärosäten runt landet. Vad vi försöker få våra lärare att göra är alltså i praktiken att inför sina kollegor reflektera över könsbalansen i sina kurslitteraturlistor. Vi tycker att detta är en begränsad och rimlig inskränkning i deras, och vår egen, akademiska frihet.
Vi har på vår institution även en väldigt hög andel internationellt rekryterade forskare, och till skillnad från vad Silberstein tycks tro visar de inga tecken på att vilja lämna institutionen på grund av denna praxis.
I det nu diskuterade enskilda fallet kan man diskutera huruvida vi tillämpade 40/60-principen på detta pragmatiska och kollegiala sätt. Det som bör uppmärksammas i det här fallet är att andelen kvinnliga författare även efter vårt ändringsförslag var 16,6 procent, vilket tydliggör det faktum att vi inte tillämpar ett strikt krav på kurslitteraturlistor att de ska innehålla 40 procent kvinnliga författare. Det bör dessutom uppmärksammas att texten (på 18 sidor) av Judith Butler tidigare varit med på kursen och själv lagts in av läraren i fråga. Huruvida det sedan var rätt att fatta just det beslutet är vi inte själva helt eniga om, och som sig bör pågår därför nu diskussioner inom vår styrelse och oss kollegor emellan om hur vi ska kunna fortsätta att värna den enskilde lärarens integritet och samtidigt sträva efter mer jämställdhet mellan könen. Att ett enskilt undantagsfall görs till föremål för långtgående tolkningar baserade på missförstånd gagnar varken den diskussionen eller den akademiska friheten på våra universitet.
Hanna Bäck, professor i statsvetenskap
Maria Hedlund, lektor i statsvetenskap
Annika Bergman Rosamond, docent i statsvetenskap
Roxanna Sjöstedt, lektor i statsvetenskap
Lisa Strömbom, docent i statsvetenskap
Mikael Sundström, lektor i statsvetenskap
Ted Svensson, docent i statsvetenskap
Jan Teorell, professor i statsvetenskap