Sammanfattning
En av den moderna demokratins mest bestående, och i allt högre grad aktuella, frågor är om, och i vilket avseende, folket kan vara närvarande. Samtidigt som folkets närvaro har, och alltjämt fortsätter att vara, demokratins villkor, har det sedan länge ansetts omöjligt för folket att vara närvarande i faktisk bemärkelse.
Enligt det konventionella narrativet har denna frånvaro setts som en nödvändig eftergift till det problem som den moderna staten, geografiskt omfångsrik och med dess stora befolkning, uppställer, och som utesluter en folkförsamling i vilken alla kan vara fysiskt närvarande.
Paradoxen som således underbygger modern demokrati är att folket, i så motto som det är representerat, är närvarande i någon bemärkelse, samtidigt som det inte är närvarande i realiteten.
Denna avhandling argumenterar för att det konventionella narrativet över den närvarons paradox, är otillräckligt. Avhandlingen för fram argumentet att samtida politisk teori och idéhistoria, i det den ställt frågan om folkets närvaro, hittills försummat frågan om tid.
Genom att vända sig till det tidigmoderna politiska tänkandet argumenterar avhandlingen för att kritiken mot den demokratiska folkförsamlingen, såsom den formulerades av Thomas Hobbes, Samuel Pufendorf och Robert Filmer, i själva verket inramades av frågan om tid, snarare än spatialitet. Den demokratiska församlingen, enligt denna kritik, kunde inte vara närvarande tillräckligt ofta för att garantera den politiska ordningens fortlevnad.
Med detta problem som utgångspunkt spårar avhandlingen dess konstitutiva roll i det politiska tänkandets historia, genom nyckelpersoner som John Locke, Jean-Jacques Rousseau, samt några av det representativa styrelseskickets centrala teoretiker mot slutet av 1700-talet.
Avhandlingen menar att även om frågan om tid kom gradvis att gå förlorad från det moderna politiska tänkandets vokabulär, kom det att fortsätta att underbygga det moderna tänkandet kring demokrati och folksuveränitet. Det imperativ som fortsatt att genomsyra modernt demokratiska tänkande, om än outtalat, är att folket, i egenskap av politisk gemenskap, måste vara närvarande tillräckligt ofta för att garantera den politiska ordningens kvarlevnad.
Avhandlingens bidrag består i att lyfta fram detta imperativ, varigenom politisk teori kan nå en djupare förståelse för den närvarons paradox som genomsyrar det moderna politiska tänkandet om demokrati och folksuveränitet.
Fakultetsopponent var professor Mónica Brito Vieira, University of York.
Handledare: Jens Bartelson
Biträdande handledare: Sara Kalm