I den politiska debatten går det att skönja att mycket grundläggande normativa föreställningar står mot varandra. En dragkamp mellan å ena sidan en partikularistisk etik och en nationell syn på staten, där de egna medborgarnas intressen och samhällsgemenskap sätter gränser för vilka åtaganden som Sverige kan ha, och å andra sidan en universalistisk etik som fokuserar på mänskliga rättigheter och humanitära behov och som ifrågasätter den nationalstatliga ordningens exkluderande konsekvenser. 

I avhandlingen behandlas denna motsättning inom ramarna för liberal politisk teori. Liberalismen antas vanligen vara universalistisk till sin natur, och är således i grunden kritisk till nationalstaters sätt att prioritera vissa människors intressen framför andras på vad som betraktas som moraliskt godtyckliga grunder. Men frågan är inte fullt så enkel. Företrädare för så kallad liberal nationalism argumenterar att både liberal teori och praktik bör acceptera att socialliberala och liberaldemokratiska institutioner förutsätter ett större mått av ömsesidig identifikation, tillit och solidaritet bland samhällets invånare än vad som vore möjligt i en värld organiserad efter universalistiska principer.