Avhandlingsprojekt

Sharing Secrets. Explaining International Intelligence Cooperation

---

Introduktion

Sedan tidigt 1990-tal har ett flertal multilaterala samarbeten skapats inom underrättelseområdet. Detta är en paradoxal utveckling, eftersom internationellt underrättelsesamarbete medför suveränitetshänsyn, risker och kostnader. Med hjälp av nya teoretiska modeller och ett unikt intervjumaterial söker denna avhandling svaret på vad som styr etableringen av multilaterala samarbetsformer inom underrättelseområdet. Avhandlingen är av relevans för flera områden både inom och utanför den akademiska sfären. Underrättelsesamarbete i teorin Avhandlingen ger ett teoretiskt bidrag till studiet av internationell underrättelseverksamhet – ett område där forskningen länge varit eftersatt. Avhandlingen använder institutionell teoribildning från både den rationalistiska och historiska skolan till att konstruera en modell över internationellt samarbete. Författarens modell stipulerar att samarbete inom underrättelseområdet alltid kommer att sträva efter jämvikt mellan å ena sidan underrättelse- och policyvinster, å andra sidan autonomiförluster och sårbarhet. Sett över tid kommer denna jämvikt att rubbas av följande fyra drivkrafter: inhemska effektivitetskrav, upplevda hot, obalans i internationella maktförhållanden samt dynamik och återkoppling från andra samarbetsområden. Dessa drivkrafter – som utgör en funktionalistisk förklaring till underrättelsesamarbete – kan dock bara förklara delar av utvecklingen. Därför innehåller modellen också följande fyra faktorer som intervenerar i processen mellan det tänkta samarbetet och det faktiska utfallet: byråkratiska hinder, förändringsobenägna organisationer, förtroende mellan samarbetande parter och samarbetes utformning. Sammanfattningsvis utgör modellen ett nytt sätt att tänka kring och förklara utvecklingen av underrättelsesamarbete. Samtidigt illustrerar den hur rationalistiska och historiska förklaringsmodeller med fördel kan kombineras. Underrättelsesamarbete i praktiken – ett europeiskt perspektiv Avhandlingen utgör den första genomgripande analysen av europeiskt underrättelsesamarbete sedan kalla krigets slut. Den empiriska analysen inleds med en inventering av nuvarande arrangemang för underrättelsesamarbete inom brottsbekämpning, säkerhetstjänst och utrikes- och säkerhetspolitik. Tre speciellt viktiga arrangemang väljs därefter ut och studeras över tid: Europeiska polisbyrån (Europol), Kontraterrorismgruppen (CTG) samt EUs lägescentral (SitCen). Analyserna bygger på ett unikt intervjumaterial och sträcker sig från mitten av 1990-talet och fram tills idag. I analysen av Europol är det slående hur politiska ambitioner haft svårt att nå genomslag bland praktiker som i vissa fall direkt har motverkat samarbetsinitiativ. I analysen av SitCen framgår hur samarbetet har gynnats av såväl arrangemangets pragmatiska och informella karaktär som den betydande styrning som delegerats till en internationell organisation. I fallet CTG framgår hur säkerhetstjänsterna har kunnat arbeta i relativ autonomi i förhållande till den politiska nivån, men att EU-kommissionen – och vissa politiker – regelbundet har velat byråkratisera samarbetet och flytta in det inom EUs ramar. Slutsats Slutsatsen är att europeiskt underrättelsesamarbete till stor del drivs av den upplevda hotnivån, i kombination med behov sprungna ur EUs säkerhetspolitiska samarbete. En viktig del av utvecklingen kan också tillskrivas byråkratiska hinder och kulturer som ofta komplicerar samarbete. Slutligen har samarbetets utformning – t.ex. huruvida starka stater har tillåtits ta en ledarroll eller om samarbetet har fått fungera med en viss nivå av självständighet – samt utvecklingen av förtroende och tillit spelat en stor roll för utvecklingen. En betydande del av avhandlingens resultat har relevans även utanför Europa. Konsekvenser Avhandlingen och resultatet har konsekvenser för såväl forskare som politiker och praktiker. • För forskare är det viktigt att ta till sig att multilateralt samarbete – i motsats till vad som ofta förutsätts – spelar en betydande roll både för utbyte av underrättelser och som forum för att bygga förtroende, identifiera gemensamma intressen och etablera samsyn inom viktiga politikområden. Det är även av vikt att förstå att dessa samarbeten inte enbart speglar staters intressen, utan i stor grad även är formade av byråkratiska och institutionella faktorer. • Politiker och praktiker har anledning att ta till sig svårigheterna med att skapa formella toppstyrda organisationer och förvänta sig att det ska leda till ökat samarbete. Samtidigt bör man vara medveten om att informella strukturer, där vissa stater väger tyngre än andra, innebär utmaningar i form av transparens och ansvar. Vidare kan mycket vinnas genom öka förståelsen för byråkratiska intressen och kulturer inom underrättelseområdet innan nya storskaliga satsningar föreslås – något som är särskilt relevant i tider när internationellt säkerhetspolitiskt samarbete står högt på dagordningen. Om författaren Björn Fägersten är verksam vid statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet. Sedan 2008 har han även varit knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Under tiden som doktorand har Björn Fägersten innehaft en ettårig forskartjänst vid Harvarduniversitetets Kennedy School of Government samt gästforskat vid European University Institute i Florens. Sedan 2008 är han invald i European Foreign and Security Policy Studies Program, som bekostas av Riksbankens jubileumsfond och VolkswagenStiftung. Författaren kan nås på bjorn@fagersten.se.

Ytterligare detaljer

Avhandlingen försvaras i en offentlig disputation 4/12, 2010, kl. 10-12 i Edens hörsal, statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet

Institutionens medarbetare

 

---