Om projektet[Sidan senast uppdaterad 2000-10-01]
På denna sida hittar du en beskrivning av Regionprojektet syfte och uppläggning samt information om pågående delundersökningar inom projektet. Publicerade forskningsrapporter kan du läsa på sidan Rapporter.
Innehåll
Projektbeskrivning I: Utvärdering av den regionala försöksverksamheten i Skåne och Kalmar län
Regionalt självstyre i Kalmar och Skåne en bakgrund
Projektbeskrivning II: Kommunerna i flernivådemokratin
Flernivådemokratins problem och möjligheter
Aktuella/pågående undersökningar inom projektet
Projektets finansiering och omfattning
Mer information om regionförsöken i Kalmar och Skåne län
Regionförbundet Kalmars hemsida
Övrig information om regionförsöken i Sverige
Den parlamentariska regionkommittén (PARK)
Projektbeskrivning I: Utvärdering av den regionala försöksverksamheten i Skåne och Kalmar län
Regionalt självstyre i Kalmar och Skåne en bakgrund
Sveriges riksdag beslutade i december 1997 (Rd. prot. 1996/97: 39) att bl a Kalmar län och det nyinrättade Skåne län under perioden 1 juli 1997 till 31 december 2002 skall ingå i ett försök med regionalt självstyre. Till grund för beslutet ligger regeringens proposition om ändrad regional ansvarsfördelning i fyra svenska län (Prop. 1996/97:36).
Att regionaliseringssträvandena fått ett så stort politiskt genomslag är möjligen något förvånande. Sveriges karaktär av enhetsstat har, trots den kommunala självstyrelsen, alltid varit starkt markerad. Den svenska staten är emellertid i och med 1997 års beslut i princip införstådd med att låta för svenska förhållanden helt nya former för regionalt självstyre få fullt genomslag under en försöksperiod om ett halvt decennium.
Denna beredvillighet innebär att statsmakterna i efterhand skänker politisk legitimitet, men också rättslig stadga åt strävanden, som pågått en längre tid och som i hög grad skett på initiativ av regionala aktörer, såväl offentliga som privata.
Det övergripande syftet för försöksverksamheten är gemensamt för Kalmar och Skåne. Fyra målsättningar står i fokus:
(i) att förbättra demokrati och effektivitet i regionen,
(ii) att ta ett utvecklingsansvar för regionen,
(iii) att skapa och utveckla en regional identitet, samt
(iv) att integrera de regionala och lokala nivåerna.
Den första målsättningen avser det regionala självstyrets politiska organisering och institutionella utformning, den andra sättet på vilket de politiska organen på lokal och regional nivå förmår lösa centrala välfärds- och utvecklingsfrågor som sjukvård, transporter, utbildning mm, den tredje hur en regional identitet och kultur skapas och förstärks, den fjärde på vilket sätt olika beslutsnivåer på det subnationella planet förmår samverka.
I och med införandet av en ny regional nivå i delar av det svenska politiska systemet ändras villkoren för det demokratiska styrelseskicket. Vi får folkvalda organ av närmast länsparlamentarisk karaktär. Regionaliseringen innebär emellertid inte endast nya möjligheter att utveckla demokratin, utan skapar samtidigt nya utmaningar för politiken. Det gäller inte bara på subnationell nivå, utan också i relation till den svenska statsmakten och EUs institutioner. Sammantaget kan vi tala om en framväxande svensk flernivådemokrati .
Flernivåsystemets demokratiska problematik är välkänd från länder med ett federalt styrelseskick, exempelvis Tyskland och USA. De svenska erfarenheterna är däremot, av naturliga skäl, starkt begränsade. Den svenska försöksverksamheten med en partiellt utbyggd flernivådemokrati utgör därför ett synnerligen intressant politiskt studieobjekt.
Utvärderingsprojektets huvudelement
Vi försöker fånga dynamiken i detta komplexa och för Sverige nya beslutssystem genom att analysera försöksverksamheten i Kalmar och Skåne med hjälp av två dimensioner: demokratipolitik och suveränitetspolitik. Den första dimensionen gäller hur de demokratiska institutionerna utformas och fungerar i de två försöksregionerna, den andra hur den regionala självstyrelsen omhändertas i samspelet med omvärlden.
I fokus står frågan om demokratisk legitimitet och autonomi. Det regionala försöksverksamhetens framgång bör bedömas både i förhållande till dess folkliga förankring och beslutseffektivitet och dess förmåga att hantera relationerna till sido- och överordnade beslutsnivåer inom och utanför landets gränser.
Demokratipolitiken och suveränitetspolitiken står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Utan det kapacitetstillskott, som suveränitetspolitiken i bästa fall kan utgöra, förlorar demokratipolitiken sin reella innebörd i en tid av snabbt tilltagande europeisering. Omvänt är en framgångsrik demokratipolitik en grundläggande förutsättning för att föra en regional suveränitetspolitik. Om regionerna inte förmår att realisera demokratinormen, dvs misslyckas med att tillfredsställande uppfylla centrala demokrativärden, riskerar man att både staten och kommunerna bromsar en fortsatt utveckling av regionerna. Regionaliseringen kommer heller inte att ha något folkligt stöd.
För båda politikområdena har samspelet mellan statsmakt och lokalmakt betydelse. Mot bakgrund av Sveriges karaktär av enhetsstat har statsmakternas dispositioner stor betydelse - även framgent - för hur försöksverksamheten fungerar, trots att den regionala initiativkraften och självständigheten är snabbt tilltagande. Även om staten skulle övergå från att vara en dirigistisk auktoritetsstat (regelstyrning genom lagstiftning) till att bli en förhandlingsstat (regelstyrning genom avtal och opinionsbildning), är det inte liktydigt med att de nya regionerna helt själva kan bestämma takten och inriktningen i förändringsprocessen. De institutionella lösningar, som valts i Skåne och Kalmar, återspeglar inte uteslutande inomregionala faktorer, utan också politiska beslut på central nivå. Det är också uppenbart att den politiska tidtabellen bestäms av flera aktörer än de regionala företrädarna.
För såväl demokratipolitiken som suveränitetspolitiken är frågor om regional identitet, politisk integration och samhällelig utveckling centrala. Den politiska och kulturella kraftsamlingen är viktig för både den interna legitimiteten och det externa agerandet, men också i hög grad för hur utvecklingsansvaret kan skötas inom respektive regionbildning. Hanteringen av de utvecklingspolitiska frågorna, som nu tillförs de regionala enheterna, är ett mått på regionaliseringsprocessens styrka. Det gäller både de politiska institutionernas kapacitet och de regionala representanternas sätt att hantera ett omvärldstryck.
Funktionellt organiserade regioner lämpar sig väl för enfrågelösningar (sophantering, miljöskydd, transporter etc), men anses inte tillräckliga för att hantera mer sammansatta frågekomplex. Nya regionala politiska strukturer skall förhoppningsvis göra det lättare att skapa övergripande och långsiktigt verksamma lösningar inom de närings-, kultur-, utbildnings- och transportpolitiska sektorerna.
För självmedvetna regioner är det också nödvändigt att hävda de egna intressena i en allt starkare inom-europeisk regional konkurrens. I utvecklingsansvaret ligger därför också regional marknadsföring och förmåga att attrahera strukturmedel i en tid, när EUs fondsystem är under radikal förvandling (Agenda 2000).
Vår analysuppläggning har ett starkt komparativt drag. Genom att försöksverksamheten pågår i flera län samtidigt, erbjuds närmast experimentliknande möjligheter att dra intressanta paralleller. De gemensamma dragen för Skåne och Kalmar är flera. Regionala företrädare har t ex i bägge fallen med icke ringa framgång drivit regionfrågan gentemot staten (processerna har varit av utpräglad "bottom up"-karaktär), de politiska partierna har uppenbarligen varit sammanlänkande krafter i strävan att nå inre regional enighet i län präglade av skiftande geografisk och politisk orientering, EU-medlemskapet och Östersjöns förändrade roll har i bägge fallen haft tydlig katalytisk effekt för regionaliseringsprocessen, bägge regionerna är starka normbildare på riksplanet och tillskrivs en närmast avant garde-liknande position i svensk politik etc.
Likheterna till trots finns det dem emellan en serie principiellt viktiga särdrag som bör lyftas fram och analyseras. Den skånska regionaliseringshistorien är längre - och mer mödosam - än den kalmaritiska. I Skåne kan man i viss mån tala om en särskild skånsk identitet - Skåne är ett landskap - även om skillnaderna mellan östra och västra Skåne inte är ringa. Denna identitet skall konsolideras genom regionaliseringen ; i Kalmar skall den skapas, närmast från grunden.
Konfliktdimensionen i Skåne går i öst-västlig riktning, och bottnar i en rivalitet mellan Malmö och Kristianstad; i Kalmar är konfliktdimensionen nord-sydlig, och har sin primära grund i hur länets delar förhåller sig till både angränsande län och Stockholm. I Skåne, som har betydligt fler kommuner än Kalmar, skall de nya institutionerna ha ansvar för både sjukvården och de regionala utvecklingsfrågorna. I jämförelse med Skåne kommer det i Kalmar att råda en tydligare arbetsfördelning mellan regionförbund, län och landsting. I vår analys blir det viktigt att försöka värdera, vad dessa likheter och särdrag betyder.
Organiseringen av det politiska systemet och de politiska institutionerna på den regionala nivån har stor betydelse i ett demokratiskt perspektiv. Det är viktigt att tänka igenom och analysera vilka institutionella lösningar som kan underlätta respektive försvåra en utveckling av demokratin. Utvecklingen av ett regionalt självstyre, där demokrati och effektivitet står i fokus, aktualiserar minst två olika principiella frågor för flernivådemokratin:
1. Vilka demokrativärden kan regionen vara särskilt bra på att tillgodose, och vilka bör främst förverkligas på andra nivåer i det politiska systemet?
2. Vilka politiska sakfrågor handläggs bäst på regional respektive lokal nivå?
Utgångspunkten för analysen är begreppet demokratinorm. Denna kan bestå av ett antal olika demokrativärden. Normen, som kan variera i komplexitet, rymmer därför i allmänhet flera kriterier för styrelseskicket. Det intressanta är, att det inte finns någon självklar harmoni mellan demokrativärdena - de kan därför komma i konflikt med varandra. Följden är att demokrati kan förverkligas genom olika demokratimodeller, eller konstellationer av demokrativärden, där det inte finns någon självklar "bästa" lösning. Det finns således inte något självklart samband mellan den politiska organiseringen och "graden" av demokrati. En organisatorisk lösning som t ex fungerar bra på lokal nivå, kanske inte alls är lämplig på regional nivå. Det är också viktigt att inse att valet mellan olika institutionella arrangemang på regional nivå har direkta konsekvenser för vilka demokrativärden som där kan tillgodoses.
Detta är intressant mot bakgrund av de demokratimodeller, som valts i Skåne respektive Kalmar. Sättet, på vilket de politiska institutionerna arbetar, återspeglar t ex med all säkerhet förhållandet mellan de lokala och regionala nivåerna i de två försöksregionerna, eller mellan olika delar av länen. Den skånska lösningen består av en tvåstegsraket, där ett indirekt valt regionförbund (den f.d. Skånestyrelsen) med 99 ledamöter från kommuner och landsting så småningom ersätts med ett direktvalt regionfullmäktige bestående av sannolikt 149 ledamöter, samt en regionstyrelse. Regionförbundet i Skåne blir därmed en "övergångslösning". I Kalmar, däremot, skall det indirekt valda regionförbundet vara det politiska organet under hela försöksperioden.
Vi har identifierat fyra normkomplex, som bör beaktas vid en utvärdering av den regionala demokratin. Inom varje normkomplex finns en uppsättning centrala demokrativärden, som utifrån olika perspektiv belyser de politiska institutionernas utformning och arbetssätt. Sammantaget belyser de såväl horisontella som vertikala aspekter på den regionala politiken.
Det är en central uppgift att karakterisera försöksprocessen med hjälp av dessa fyra kategorier, men också att se hur de inbördes förhåller sig till varandra, i termer av normkonkurrens.
1. Legitimitet. Ansvarighet och representativitet är nyckelvärden.
Gäller främst institutioner och politiker i förhållande till medborgarna och den lokala, kommunala politiska nivån. Förtroendemannaskapet är här en viktig aspekt. Framväxten av nya politikerroller, t ex övergången från renodlade kommunal- och landstingspolitiker till regionpolitiker är ett exempel. Ett annat är själva representationen, i form av t ex kvinnor och yngre politiker.
Hypotes I: Indirekt valda organ kan bättre än direkt valda organ tillgodose demokrativärden som representativitet genom lokal förankring och geografisk spridning.
2. Handlingskraft. Kompetens, beslutsförmåga, effektivitet är här centrala begrepp.
Gäller främst de politiska institutionerna. I fokus står t ex samarbets- och beslutsformer, som kan lösa kompetenstvister och hantera lokala särintressen, och förmågan att kontrollera genomförandet av beslut. Analysen av denna typen av problem visar stor parallellitet med de överväganden, som diskuteras i samband med tillämpningen av subsidiaritetsprincipen inom EU.
Hypotes I: Handlingskraften bestäms både av de politiska aktörernas intresse (den betydelse som tillmäts en viss fråga) och deras kontroll (förmåga att påverka). Kraftsamling på ett begränsat antal policyområden ökar handlingsförmågan på regional nivå.
Hypotes II: En effektiv regional demokrati kräver att man kan fatta självständiga och hållbara beslut. Detta förutsätter en klar kompetensfördelning mellan central, regional och lokal nivå. I annat fall finns risk för handlingsförlamning.
3. Participation. Möjligheter till effektivt deltagande, kontroll och ansvarsutkrävande. Gäller främst medborgarna i förhållande till de politiska institutionerna. Nya former för politiskt deltagande är här intressanta. Hur ser de regionala partisystemen ut?
Hypotes I: Om representanter till en regional beslutsförsamling utses i direkta val, blir demokrativärden som kontroll och ansvarsutkrävande väl tillgodosedda. I ett system med indirekt valda regionala beslutsförsamlingar kan ansvarighetsfrågan bli ett demokratiskt problem.
4. Information. Begrepp som insyn och opinionsbildning står i fokus.
Gäller främst medborgare, partier, organisationer och massmedier. Vilka fora för politisk debatt är tillgängliga? Vilka är förutsättningarna för ett "regionalt" meningsutbyte. Annorlunda uttryckt: hur ser det offentliga rummet ut?
Hypotes I: En fungerande regional demokrati förutsätter att de opinionsbildande aktörerna formerar ett nytt regionalt offentligt rum. Här spelar massmedierna en central roll.
Hypotes II: Den regionala demokratin innebär ett större geografiskt avstånd mellan medborgare och myndigheter, jämfört med den lokala demokratin. Detta ställer nya och större krav på informations- och kommunikationsvägar för att upprätthålla medborgarkontakten. Här spelar möjligheterna att skapa nya kommunikationsformer med hjälp av modern informationsteknologi (IT) en central roll.
Normkomplementaritet konkurrens
Förhållandet mellan demokrativärdena karaktäriseras både av att de är ömsesidigt beroende av varandra, och att realiserandet av ett demokrativärde kan stå i strid med ett annat.
Hypotes I: Stor handlingskraft som väsentligen baseras på informella, flexibla strukturer och förhandlingar har negativa effekter på demokrativärdena legitimitet, participation och information.
Hypotes II: Bristande handlingskraft har negativa effekter på legitimitet och participation.
Hypotes III: Demokrativärdena legitimitet och participation kan inte tillgodoses utan ett fungerande offentligt rum.
Skillnader mellan Skåne och Kalmar
Hypotes I: Systemet med två institutionella lösningar i Skåne kan försvaga den regionala integrationsprocessen och skärpa (alternativt återuppliva) den gamla spänningen mellan kommuner och landsting i högre grad än i Kalmar.
Hypotes II: Med tanke på sjukvårdens omorganisering (en huvudman, sammanslagningar, nedskärningar etc) och stora andel av budgeten finns det risk för att de regionala frågorna (dvs utvecklingspolitiken) kommer i skymundan i Skåne. Hur kan man satsa på regional politik utanför Sveriges gränser, när sjukvården måste minska sina resurser? De transnationella kontakterna som en vital del av de utvecklingspolitiska strategierna blir svåra att legitimera i ett sådant läge.
Hypotes III: Regionaliseringsprocessen i Skåne mer tungrodd p.g.a. av antalet aktörer. I Kalmar endast ett fåtal centrala politiker och tjänstemän.
Det är uppenbart att den internationella utvecklingen varit en drivkraft för regionaliseringssträvandena. De regionala aktörernas ambitioner har fått näring och stöd av de nya idéer om ett "Regionernas Europa", som vunnit terräng under senare år, inte minst i EU, där ambitionerna att stöpa om Europas politiska karta i riktning mot ökad regional självständighet varit mycket framträdande.
Den regionala integrationen över nationsgränserna har på ett kraftfullt sätt demonstrerat att betingelserna för nationell politik ser annorlunda ut än tidigare. På lång sikt kan det vara fråga om en gradvis försvagning av rikspolitiken. Det maktvacuum, som uppstått har regionala och lokala politiker varit angelägna att fylla, i Sverige liksom annorstädes.
De nya signalerna från Europa fångades upp och omtolkades till svenska förhållanden av Regionberedningen (1995:27). Till skillnad från tidigare utredningar har det europeiska perspektivet betonats starkt i beredningens analys av den svenska regionfrågan. Tidsandan har således varit en viktig partner.
Med det nya mandatet måste emellertid både Skåne och Kalmar visa, att de är mäktiga sin uppgift, även i relation till omvärlden.
När det gäller de externa förbindelserna är vi i princip intresserade av både horisontella och vertikala relationer. Den första gäller kontakterna med andra regioner, regionala organisationer, statliga regionala myndigheter etc, den andra försöksregionernas umgänge med statsmakterna och EUs institutioner. Förbindelserna med de egna kommunerna behandlas som en del av demokratipolitiken.
Det är sannolikt att samspelsrelationerna med omvärlden får betydelse för hur regionaliseringen utvecklas, inte minst som andra politiska aktörers intressen och tidsdispositioner med nödvändighet måste vägas in i de regionala kalkylerna. Vad vi vill undersöka i denna del av analysen är Skånes och Kalmars externa handlingskapacitet och förmåga att interagera med omvärlden ("capacity to act and interact"). Är de politiska aktörerna regionens företrädare i egentlig mening?
I fokus för omvärldsanalysen står frågor om den interna politiska förankringen, omfattningen av de externa kontakterna, förmågan att etablera samarbete och lösa konflikter med andra parter genom förhandlingar etc.
Fyra sammanlänkade problemområden kommer att uppmärksammas: för det första hur Skåne och Kalmar reglerar sina förbindelser med Stockholm, dvs centralmakten, för det andra hur de skånska regionföreträdarna samverkar med Köpenhamnsregionen inom ramen för Öresundssamarbetet, för det tredje hur det större sydsvenska samarbetsprojektet Sydsam påverkas av den interna skånska integrationen, men också närmandet till det danska huvudstadsområdet, och för det fjärde, hur Skånes och Kalmars representation i Bryssel utvecklas, bl a mot bakgrund av ovanstående.
En gemensam nämnare för de tre senare problemområdena är det, vi skulle kunna kalla "det kollektiva handlandets problem". Det första problemområdet fokuserar däremot på de energiförluster, som statsmakten genom sitt agerande kan åsamka de regional aktörerna. Statsmakternas agerande har stor betydelse för hur mycket kraft och dynamik som regionaliseringsprocessen kan utveckla i olika skeden.
1. Kontakterna med centralmakten. Följsamhet, representativitet och samordning.
Hypotes I: Risken finns att centralmaktens reella förståelse för regionaliseringsprocessens förutsättningar och slutmål förblir begränsad under försöksperioden. Exempelvis tycks statliga myndigheter som Vägverket agera som om "ingenting" har hänt. En konsekvens kan bli att rollfördelningen blir diffus mellan staten och de regionala organen.
Hypotes II: En försvårande omständighet kan uppstå av att staten inte i tillräcklig grad har koordinerat sina insatser i regionfrågan och därför blir svår att bearbeta för de regionala aktörerna. Risken finns att de måste ägna en betydande energi åt politisk lobbying, riktad mot ett flertal statliga aktörer, med tidsförlust som följd.
Hypotes III: Statens agerande och bristfälliga interna organisation bidrar till att regionaliseringsprocessen initialt måste hantera ett mycket stort antal problem samtidigt, något som sannolikt har betydelse för både samtida och framtida arbetsförhållanden. De vägval och lösningar, som görs idag, ofta p.g.a. brådska, kan få långsiktiga efterverkningar (s.k. path dependency) för såväl den institutionella utformningen som lösningen av utvecklingspolitiska problem (t ex transportsystemen).
Hypotes IV: Risken finns att statens roll i den nationella beredningsprocessen av den framtida strukturpolitiken kommer att stärkas på de regionala intressenas bekostnad. Detta kommer i sin tur att kräva nya politiska insatser från regionalt håll, både i Bryssel, Stockholm och lokalt.
Hypotes V: Statens roll är starkare i Kalmar än i Skåne. I Skåne finns nu en "sönderslagen" och omorganiserad länsstyrelse, i Kalmar finns den gamla kvar och intar en avvaktande hållning till det nya. (Observera dock att länsstyrelsernas styrelser föreslås försvinna i bägge länen from 1 januari 1998.)
2. Öresundssamarbetet. Integration och politiska och kulturella barriärer.
Hypotes I: Risken finns att den skånska regionaliseringsprocessen kan få problem, om västra Skåne gör anspråk på att företräda de skånska intressena i t ex Öresundskommittén eller gör de största integrationsvinsterna i ett utvecklingspolitiskt perspektiv (Jfr närings- och industristrukturen i Malmö-Lund-regionen med Kristianstadregionen). Härigenom kan den väst-östliga konfliktdimensionen i skånsk politik förstärkas. Ett möjligt utfall är att östra Skåne orienterar sig ännu mer mot Baltikum och Östersjön. Problemet kan emellertid mildras om Öresundsregionen med framgång kan hävda sin roll som porten till Östersjön, och därmed utnyttja det östskånska geografiska läget bättre.
Hypotes II: Öresundsinstegrationen försvåras av dels bristen på gemensam politisk kultur mellan Danmark och Sverige (rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker t ex), dels kvardröjande rättsliga barriärer mellan länderna (arbetsmarknadslagstiftning, socialförsäkringar, skattelagstiftning etc).
3. Sydsams fortsatta verksamhet. Konkurrerande eller kompletterande regionaliseringsprocesser.
Hypotes I: Risken att Skåne går sin egen väg är inte försumbar. Det kan antingen bero på att den interna skånska processen tar så mycket kraft i anspråk, att den politiska energin för det större sydsvenska projektet försvagas, eller för att Skåne inte längre ser Sydsam som en väsentlig bas för sitt europeiska engagemang. Ett Sydsam utan Skåne är sannolikt ett försvagat Sydsam.
Hypotes II: Skåne satsar även framgent på Sydsam, trots den krävande interna kraftsamlingen. Skälet skulle vara att Sydsam är den effektivaste kanalen till Nordtyskland (Schleswig-Holstein) och delar av Baltikum.
Hypotes III: Granndynamiken "smittoeffekten" är stark i Kronoberg och Blekinge, när Kalmar bedriver försöksverksamhet.
4. Representationen i Bryssel. Makt och förankring.
Hypotes I: Möjligheten finns att Malmö etablerar ett gemensamt kontor med Köpenhamn i Bryssel och därmed överger den gemensamma sydsvenska satsningen inom ramen för Hanse-Office. Å andra sidan kan Hanse-Office, i kraft av sin kraftfulla nordiska representation och allt bredare Östersjöprofil, behålla sin attraktion för t ex Malmö (jfr kanalen till norra Tyskland).
Hypotes II: Behovet av inomregional politisk förankring av de utländska satsningarna kommer att bli allt starkare. Kan denna förankring inte åstadkommas, finns risken att lobbysatsningarna förlorar sin legitimitet.
Hypotes III: Behovet av politisk lobbying (down stream) kommer att öka framgent, när strukturmedlen minskar och de institutionella reformerna i EU gör att majoritetsbeslut blir vanligare. Nationell samordning på hemmaplan blir än mer ointressant för regionala företrädare.
Projektbeskrivning II: Kommunerna i flernivådemokratin
Under 1990-talet har det politiskt-institutionella landskapet i Sverige omvandlats i flera viktiga avseenden. Två centrala och delvis parallella processer är internationalisering och regionalisering. Internationaliseringen med EU som en för svensk politik ny överstatlig nivå har direkt påverkat det politiska institutionernas funktionssätt (Johansson, K. M. 1999). Mest har konsekvenserna för statsmakten uppmärksammats. En del forskare menar att en fördjupad europeisk integration försvagar nationalstaten. Nationalstaten är för liten för att kunna handskas med "stora" problem som miljöförstöring och kapitalets internationalisering. Andra menar emellertid att internationaliseringen snarare stärker statsmakten. EU-samarbetet avlastar staten mindre tacksamma beslutsområden till överstatliga arrangemang. Delvis samma resonemang kan föras om regionaliseringens betydelse. Den kan stärka statsmakten genom en renodling av de uppgifter som staten är "lagom stor" för att sköta och avlasta den genom att föra ned uppgifter som staten anses för stor för, t.ex. ekonomisk utvecklingspolitik, till den regionala nivån. Men regionaliseringen kan också undergräva statsmakten genom att regionerna får en allt viktigare politisk och ekonomisk roll (Erlingsson 1999a).
Flernivådemokratins problem och möjligheter
När det gäller regionaliseringsprocesserna har den svenska diskussionen hittills i allt väsentligt behandlat relationen mellan staten och regionerna. På ett sätt är detta naturligt i ett inledningsskede av en förnyelseprocess. Regionaliseringen och den försöksverksamheten med ökad regional självstyrelse som initierades under andra hälften av 1990-talet innebar ett tydligt brott med en gammal tradition i svensk politik. I valet mellan statlig styrning och självstyrelse på regional samhällsnivå hade staten tidigare alltid valt styrningsalternativet. Regionförsöken är ett bud på självstyrelsealternativet (Beckman 1999). Det innebär att statsmakten delvis förvandlas från en dirigeringsstat till en förhandlingsstat (Jerneck 2000).
En grundläggande utgångspunkt för det forskningsprojekt som vi här presenterar är att relationerna mellan kommunerna och de nya regionerna är minst lika viktiga för regionaliseringsprocessen som relationen stat-regioner. Den regionala självstyrelsen kan inte förstås utan den kommunala självstyrelsen. Framför allt gäller det i ett framtidsperspektiv. Men redan i regionförsökens inledningsskede kan vi se betydelsen av relationerna mellan kommuner och regioner. Tillväxtavtalen mellan staten och regionerna, som är ett centralt led i politiken för regional utveckling, har krävt en aktiv samverkan och konsensus mellan regionen och kommunerna i regionen (Johansson 1999). Kommunerna blir genom sina politiska institutioner centrala aktörer i den regionalpolitiska förhandlingsekonomin (jfr Wolman & Stoker 1992).
Samtidigt har etableringen av en ny regional politisk nivå redan skapat behov av nya former för mellankommunalt samarbete (Fernandez 1998). I takt med regionaliseringen växer det fram nya samarbetsallianser på lokal nivå. Det är uppenbart att den nya regionala kontexten kan komma att påverka den lokala beslutskraften och därmed kommunernas möjlighet att hävda sina intressen. En andra grundläggande utgångspunkt för forskningsprojektet är således att den framtida kommunala självstyrelsen inte kan förstås utan den regionala självstyrelsen.
Regionpolitiken påverkar de enskilda kommunerna och kommunalpolitiken påverkar regionerna. Sammanflätningen av beslutsnivåer förändrar relationslogiken mellan dem (jfr Johansson, J 1999). Formulerat i principiella termer kan vi säga att frågan om kommunerna och regionaliseringen måste analyseras som ett exempel på flernivådemokrati. Idén om flernivådemokrati har flera viktiga konsekvenser. Av särskild betydelse är flernivådemokratins vertikala dimension. Argumentet är att vi inte kan förstå hur politiken och demokratin faktiskt fungerar bara genom att studera en enda politisk nivå, säg kommunalpolitiken, som ett system helt frikopplat från den politiska omgivningen. Mot bakgrund av såväl europeisering och regionalisering måste det demokratiska styrelseskickets analyseras i termer av relationer mellan olika politiska nivåer.
Projektets överordande principiella syfte är att undersöka hur de lokala och regionala självstyrelseformerna utvecklas och förändras i ett dynamiskt flernivåperspektiv. Ansatsen är lokal i den meningen att den kommunala autonomin och den politiska demokratins institutioner på kommunal nivå står i centrum för vårt empiriska intresse.
Makt, demokrati och förhandling
I ett politiskt beslutssystem med flera nivåer är det inte självklart att den kommunala och regionala självstyrelsen kan och bör utformas på samma sätt. Flernivådemokratin aktualiserar således frågor inte bara rörande hur demokratin fungerar, utan även hur den bör fungera.
Vår utgångspunkt är att regionaliseringen skapar delvis nya vertikala processer. Eftersom det handlar om relationer är det parallella processer i två riktningar. Starkt förenklat kan maktrelationerna mellan kommunerna och regionaliseringen förstås som en problematik i tre huvudområden:
Ett första område gäller graden av dominans och maktasymmetri. Ett extremfall innebär att regionen misslyckas med att skapa autonomi i förhållande till den kommunala nivån. Regionen reduceras till en arena för kommunala särintressen. Ett annat extremfall är en radikal omvandling av maktförhållandena så att regionen blir dominerande på den subnationella politiska nivån. Regionen blir då en slags "överkommun" under vilken primärkommunerna reduceras till förvaltnings- och implementeringsorgan (jfr Johansson 1999).
Ett andra område tar sin utgångspunkt i begreppsparet konflikt eller samverkan. Ett scenario är att det utvecklas en intensiv konkurrens mellan kommunal och regional nivå om resurser och beslutskompetens på olika områden. I ett annat scenario tonas elementet av dragkamp ned och istället växer det fram samverkansformer och arbetsfördelning i konsensus mellan region och kommuner. Även om vi inte kan utgå från att det uppstår en bred intresseharmoni, präglas denna relation av föreställningen om gemensamma intressen.
Frågan om konflikt eller samverkan har att göra med om aktörerna uppfattar processerna som distributiva eller integrativa. I det första fallet ses politiken som ett nollsummespel där det handlar om att fördela en given subnationell demokratisk kompetens mellan regional och lokal samhällsnivå. Vad som ges till den ena måste tas från den andra. Detta synsätt bör rimligen kopplas till konkurrensstrategin ovan, och kan i sin förlängning resultera i dominans. I det andra fallet uppfattas regionalisering som ett plussummespel där förändringen öppnar för nya samverkansformer. I detta fallet är det ömsesidigt samarbete som premieras.
I demokratiteoretiska termer löper de skilda maktperspektiven parallellt med två huvudlinjer i modern demokratidiskurs: majoritetsdemokrati och deliberativ demokrati (Habermas 1995; Jerneck & Sjölin 2000; Weigård & Eriksen 1998). Enligt den första inriktningen är demokratin i första hand ett system för konfliktlösning. De intressemotsättningar och ideologiska skiljelinjer som präglar det politiska livet kan bara lösas med hjälp av majoritetsprincipen eller partiöverenskommelser. Demokratin handlar om att votera eller förhandla fram vinnande koalitioner utifrån en distributiv fördelningsprincip, det är majoritetsdemokratins kärnpunkter. Enligt den andra uppfattningen kan istället demokratin bäst förstås som ett system för problemlösning baserad på konsensusprincipen. Demokratins grundval är offentlig diskussion och debatt om gemensamma politiska angelägenheter, det rationella politiska samtalet. När politikerna är oense om vilket beslut som är att föredra, bör de fortsätta att resonera tillsammans för att nå fram till ett beslut som är acceptabelt för alla parter. Den konsensus som uppnås kan vara genuin eller framförhandlad - i båda fallen handlar det om integrativa processer. Det är demokrati som dialog och reciprocitet (ömsesidighet), kärnpunkterna i den deliberativa demokratisynen.
Med regionaliseringen uppfattad som värdeskapande och integrerande kraft tillförs den subnationella politiken också nya kvaliteter som innebär att demokratin kan utökas och fördjupas. I ett flernivåsystem med överlappande kompetenser blir förhandlingen i mindre grad distributiv till sin karaktär, i synnerhet om framtidsskuggan blir lång. Mot bakgrund av t ex EUs erfarenheter skulle kommun-regionrelationerna i ett längre tidsperspektiv ha förutsättningar att utvecklas i en integrativ riktning baserad på en problemlösningsorienterad demokratiprincip.
Men flernivådemokratin innefattar också en viktig horisontell dimension. Regionaliseringen påverkar förutsättningarna för demokratin på lokal nivå, inte bara i de enskilda kommunerna. Nya förutsättningar leder till förändrade relationer mellan kommunerna i en region. Den s.k. partnerskapsprincipen har t ex inneburit allt fler samarbeten horisontellt, mellan kommuner i syfte att stärka den lokala och regionala ekonomin (Elander 1999). Institutionella arrangemang för mellankommunalt samarbete, samverkan i politiska och administrativa beslutsprocesser, liksom geografiska och politiska allianser påverkas av denna samhällsutveckling.
Bilden med en vertikal och en horisontell dimension måste således kompletteras med en dimension av nätverksrelationer. I flernivådemokratin är relationerna mellan olika nivåer inte strikt hierarkiska, utan karaktäriseras av överlappande och informella processer. Detta kan sägas vara en avspegling av det förhållandet att framgångsrika kommuner och regioner är de som bäst förmår skapa en mängd fruktbara samarbetskonstellationer med omkringliggande aktörer (t.ex. Kohler-Koch, 1997). I litteraturen har begreppet entrepreneurial governance fångat denna samhällsutveckling, som i allt väsentligt innebär att kommunernas och regionernas politik främst blivit inriktad på att attrahera investeringar, vilket lett till en allmän orientering mot förhandlingssituationer mellan privat och offentlig sektor (t.ex. Hall & Hubbard, 1996). I den svenska kontexten har detta tagit sig uttryck i de s.k. regionala tillväxtavtalen, där kommuner, landsting, näringsliv och högskolor ingår partnerskap (jfr Elander, 1999).
Denna utveckling väcker mängd principiellt viktiga demokratifrågor som hittills spelat en underordnad roll i diskussionen. Även om den s.k. nätverksteorin kommit med nödvändiga bidrag till hur vi på ett realistiskt sätt kan förstå och uppfatta informella politiska processer, har den i princip negligerat vilka demokratidilemman policynätverk för med sig och vilka normativa frågor de väcker. Sällan uppmärksammas att nätverk inte har mycket gemensamt med demokrativärden av typen transparens, deltagande och medborgerligt inflytande. Först på senare år börjat har man börjat problematisera det framväxande nätverkssamhället utifrån normativa grundvalar, eftersom forskningen hittills - för att låna en av nätverksteorins främsta företrädare, RAW Rhodes, ord: "discuss(es) only briefly the topic of accountability of networks in representative democracies. There is even less discussion of how to open networks to citizens" (Rhodes, 1999).
Oavsett vilken förhandlingskultur och vilka samarbetskonstellationer som utvecklas i flernivådemokratin blir frågan om kommunal kraftsamling och handlingskapacitet väsentlig. Att de vertikala och horisontella samverkansformerna är integrativa är inte liktydigt med att förhandlingsstyrka blir ointressant. Intern koalitionsbildningsförmåga och vidsynt politiskt ledarskap är väsentliga kommunala egenskaper för att den lokala nivån skall kunna hävda sig med framgång gentemot sin omvärld. Samtidigt är det viktigt att bibehålla den demokratiska legitimiteten, en legitimitet som riskeras att förloras om beslutsfattandet anonymiseras och förs in i slutna rum dit alla inte har tillgång.
Vi kan säga att politikern i egenskap av både förhandlare och demokrat ställs inför något av ett dilemma i den framväxande flernivådemokratin. Å ena sidan kräver framgångsrika förhandlingar intern enighet och en vilja att söka konsensus och kompromisser under ett visst mått av slutenhet i förhandlingsprocessen. Å andra sidan kräver demokratin att relationen mellan politiker och medborgare präglas av öppenhet i de politiska processerna, dialog och debatt om de politiska sakfrågorna (Stenelo 2000).
I forskningsprojektet kommer vi att fokusera på de politiska institutionernas roll i flernivådemokratin. Särskilt analyseras politiskt beslutsfattande och politikerrollen på kommunal och regional nivå. Forstsättningsvis diskuteras några hypoteser i anslutning till projektets huvudområde och förslag till empiriska undersökningar.
Politikerroller i förändring
Politikerrollen är komplex och består i själva verket av flera olika roller, bl. a. politikern som beslutsfattare, representant och opinionsbildare (Bäck 2000; Kristensen 1999). De pågående regionaliseringsprocesserna och framväxten av ett flernivådemokratiskt system förändrar på flera sätt förutsättningarna för att utföra politikerrollens tre huvudfunktioner, såväl i regionerna som i kommunerna.
Landstingspolitikerrollen präglas traditionellt av fokusering på sjukvårdsfrågorna med ett starkt inslag av specialisering (Montin & Olsson 1994). I de nya regionerna är naturligtvis en väsentlig fråga hur den traditionella landstingspolitikerrollen kan utvecklas till en självständig regionpolitikerroll med bred samhällspolitisk bas. Med utvidgad regional självstyrelse uppgifter framstår också sambandet mellan regional och kommunal inriktning på politikerrollen som allt mer central. Redan i regionförsökens inledningsskede kan vi se tendenser till en ökad komplexitet i regionpolitikerrollen med regionalpolitiska generalister, områdesspecialiserade realpolitiker och lokalt inriktade bypolitiker (Kristensen 1999).
Den traditionella kommunpolitikerrollen har påverkats av strukturella förändringar i kommunernas organisation under 1990-talet, främst partipolitisering och "marknadisering" (Bäck 2000). Med regionalisering och flernivådemokrati introduceras delvis nya komponenter i kommunpolitikerrollen. När kommunalpolitiken i ökad utsträckning blir kontextberoende blir också behovet av omvärldsorienterade inslag i politikerroller på lokal nivå större. När förutsättningarna för och innehållet i en kommunala verksamheten genomgår snabba förändringar som inte entydigt kan positioneras i traditionella politiska skiljelinjer, då ökar behovet av problemlösningsperspektiv i de politiska processerna. En hypotes är att kraven på samarbetsinriktning och öppen dialog med medborgarna kan bli större inom ramen för de kommunalpolitiska beslutsfattar- och opinionsbildarrollerna - delvis på bekostnad av den traditionella partirepresentationen.
En viktig fråga i detta sammanhang är hur den ökade lokalpolitiska fragmenteringen med framväxten av nya partier i kommunerna påverkar förutsättningarna för den traditionella politikerrollen. Den representativa demokratin i Sverige har dominerats av partirepresentation där idén om politikern som en lojal partirepresentant är en kärnpunkt (Holmberg & Esaiasson 1988; 1996). Ser vi nu en uppluckring av detta system med en renässans för idéer om kommunpolitikern som en väljarbunden folktribun eller en självständig individualist? Företräder de nya partierna också en annan syn på politikerrollen?
På ett övergripande och principiellt plan kan vi se flernivådemokratins utmaningar mot politikerrollen i kommunerna som ett behov av att överbrygga klyftorna mellan majoritetsdemokratin och den deliberativa demokratin. Majoritetsdemokratins betoning av värden som ansvar, effektivitet och representativitet bryts mot den deliberativa demokratins betoning av värden som deltagande, öppenhet och reciprocitet (Jerneck & Sjölin 2000). Kanske framträder i skärningspunkten mellan dessa två demokratimodeller en ny preliminär idé om kommunpolitikerrollen, den förhandlande demokraten (Stenelo 2000).
Den förhandlande demokraten har en fundamental föreställning om att effektivt beslutsfattande genom förhandlingar kan förenas med öppen debatt och kritik. Förhandlaren måste därför också uppträda som opinionsbildare och lyhörd representant för den allmänna opinionen. Som förhandlare söker politikern i första hand konsensus, men inte på vilka villkor som helst. Konsensus måste alltid grundas på acceptans hos medborgarna som politikern representerar. Politiska konflikter har ett värde när de kan generera nya handlingsalternativ. Konkreta förhandlingar måste föras i slutna rum. Som demokrat måste politikern också söka debatt och öppenhet om de frågor förhandlingarna gäller. Framför allt måste det finnas en dialog mellan politiker och medborgare i ett inledande skede om förhandlingsmålen, och om resultatet av en förhandlingsuppgörelse (Stenelo 2000). Förhandlingsöverenskommelser som inte kan rättfärdigas offentligt är alltid dåliga lösningar. Den förhandlande demokraten har alltså både till uppgift att driva opinioner och att spegla opinioner (Holmberg 1999). Att förena dessa delvis motstridiga element i politikerrollen är naturligtvis ingen lätt sak. Den förhandlande demokraten utför en balansakt på slak lina.
Empiriska och metodologiska överväganden
De empiriska undersökningar som genomförs anknyts till det utvärderingsprojekt om "Regionalisering och flernivådemokrati: Skåne och Kalmar län" som vi bedriver sedan hösten 1998. Idén är att i ett första steg komplettera bilden av regionförsöken, regionpolitikens karaktär och relationen region-statsmakt (Jerneck & Sjölin 2000), med empiriska undersökningar på kommunal nivå för att på så sätt få en mer fullödig förståelse av flernivådemokratins möjligheter och problem. Skåne och Kalmar utgör i sina egenskaper av försökslän just skilda regionala kontexter. Medan Skåne kan sägas representera kategorin "regionkommuner", är Kalmar en tydligt exponent för en mer utpräglat federativ konstruktion. Hypotetiskt leder organisationen av dessa två regioner till två olika partisystem: ett som diskriminerar småpartier (Kalmar) och ett som underlättar (Skåne). Samtidigt ingår de bägge i nätverksorganisationen Sydsam. De utgör därför en utmärkt bas för en mer systematisk jämförelse av flernivådemokratins funktionssätt (Jerneck & Sjölin 2000).
Det finns dock inte någon anledning att låsa det empiriska perspektivet vid uteslutande försöksregionerna. Tvärtom är en minst lika intressant fråga hur de politiska institutionerna på kommunal nivå, mellankommunala samarbetsformer, och kommunrelationer till de "gamla" landstingen förändras i områden som inte omfattas av regionförsöken, men som genomgår en "spontan" regionaliseringsprocess.
Med tanke på det betydande antal kommuner som ingår i de två aktuella försökslänen med ökad regional självstyrelse, kan någon heltäckande genomgång av den kommunala nivån inte komma ifråga i ett forskningsprojekt av den relativt begränsade omfattning som här föreslås. Vår strategi går i stället ut på att välja ett antal strategiska fall, ett mindre antal kommuner som blir föremål för en intensiv, djuplodande analys. Vid urvalet av kommuner beaktas framför allt de olika regionala kontexterna och dimensionen traditionellt partisystem/ förekomst av lokala partier.
De olika slag av politiska förhållanden, relationer och processer som står i fokus för det här föreslagna forskningsprojektet finns endast i begränsad uträckning dokumenterade i befintligt skriftligt material. Projektets problemställningar om politikerroller i förändring måste därför huvudsakligen analyseras med nyskapat material, främst genom intervjuer i urvalskommunerna. Vi planerar också att genomföra en enkät till samtliga fullmäktigeledamöter i urvalskommunerna om politikerrollen. Här kan vi etablera ett direkt jämförelsematerial till regionpolitiken. Under våren/sommaren 1999 genomförde vi nämligen en enkät om politikerrollen ställd till de nya regionfullmäktigeledamöterna i Skåne och Kalmar län.
Beckman, B., 1999: Föredrag vid seminarium med PARK den 24 mars 1999 - om kriterier för utvärdering av försöksverksamheten i Gotlands, Kalmar, Skåne och Västra Götalands län (bandutskrift).
Bäck, H., 2000: Kommunalpolitiker i den stora nyordningens tid. Malmö: Liber förlag
Bäck, H. & Håkansson, A., (red), 1994: Väljare i kommunalvalet. Stockholm: SNS förlag
Elander, I., 1999: "Partnerskap och demokrati" i SOU 1999: 83 Globalisering. Stockholm: Fakta info direkt
Eriksson, C., 1999: Lokalt engagemang med platsideologisk bas. Örebro: Novemus - Örebro universitet
Erlingsson, G., 1999a: Regional pånyttfödelse. Lund: Statsvetenskapliga institutionen
Fernandez, C., 1998: The Bargaining Region. Lund: Statsvetenskapliga institutionen
Habermas, J., 1995: Diskurs, rätt och demokrati. Göteborg: Daidalos
Hall, T. & Hubbard, P., 1996: "The Entrepreneurial City : New Urban Politics, New Urban Geographies" 153-174 i Progress in Human Geography. Vol.20, No.2.
Holmberg, S. 1999. Representativ demokrati. SOU 1999:64. Stockholm: Fakta info direkt
Holmberg, S. & Esaiasson, P. 1988. De folkvalda. En bok om riksdagsledamöterna och den representativa demokratin i Sverige. Stockholm: Bonniers
Holmberg, S. & Esaiasson, P. 1996. Representation from Above - Members of Parliament and Representative Democracy in Sweden. Aldershot: Dartmouth Publishing Company
Jerneck, M., 2000: "Statsmakt och regionalisering - en politisk utmaning?", i Lise-Lotte Reiter & Jan-Evert Nilsson (red) Samhällsförändring och förvaltningspolitik på regional nivå. En dokumentation från ett seminarium. Malmö: Länsstyrelsen i Skåne län.
Jerneck, M. & Sjölin, M. 2000. Regionalisering och flernivådemokrati - Skåne och Kalmar län, i SOU 2000:64 Regional försöksverksamhet - tre studier. Stockholm: Fritzes
Johansson, J., 1999: "Kommunalt självstyre på 2000-talet. Internationalisering och subnationellt inflytande. Stockholm: Svenska Kommunförbundet.
Johansson, J., 1999. Regionreform på försök - första stegen mot en ny regional samhällsorganisation. SOU 1999:103. Stockholm: Fritzes
Johansson, K.M., (red) 1999: Sverige i EU. Stockholm: SNS förlag.
Kohler-Koch, B., 1997: "Interactive Governance: Regions in the Networks of European Politics". Paper presenterat vid ESCA-USA i Seattle 28/5 1997
Kristensen, F., 1999: Regionpolitiker i praxis. Lund: Statsvetenskapliga institutionen
Lundqvist, L. & Pierre, J., 1995: Kommunal förvaltningspolitik. Lund: Studentlitteratur
Montin, S. & Olsson, J., 1994: Demokrati och legitimitet i landstingen. Örebro: Novemus - Högskolan i Örebro
Rhodes, RAW, 1999: "Introduction," i Kickert et al Managing Complex Networks: Strategies for the Public Sector. London, Thousand Oaks & New Dehli: SAGE Publications.
Stenelo, L.-G. 2000. "The Bargaining Democrat", i Festschrift for Dag Anckar on his 60th Birthday. Åbo: Åbo Akademi University Press
Weigård, J. & Eriksen E.O., 1998: "Deliberasjon og demokrati", i Midgaard, K. & Rasch, B.E., red., Demokrati - vilkår og virkninger. Bergen: Fagbokforlaget
Wolman & Stoker, 1992: "Understanding Local Economic Development in a Comparative Perspective" 406-418 i Economic Development Quarterly, vol 6, no 4
Aktuella/pågående undersökningar
Regional demokrati och IT
Innehåll: Analys av IT-projekt och IT-strategier inom regional politik och förvaltning ur ett demokrati- och medborgarperspektiv.
Medarbetare: Mats Sjölin & Mikael Sundström.
Projektperiod: 1998-1999.
Flernivådemokratins utmaningar
Innehåll: Teoretisk analys av den regionala demokratins möjligheter och problem med utgångspunkt från begreppet flernivådemokrati och med internationella utblickar. I delprojektet ingår även en kartläggning av modern regionforskning i Europa med fokus på demokrati, förvaltning samt ekonomi och utveckling.
Medarbetare: Magnus Jerneck, Mats Sjölin, Kristina Elofsson, Teresia Rindefjäll & Gissur Erlingsson.
Projektperiod: 1998-2000.
Staten och regionerna
Innehåll: Projektet består av två olika undersökningar. Det ena handlar om den politiska beslutsprocessen bakom regionernas tillkomst utifrån ett förhandlingsteoretiskt perspektiv. Det andra handlar om tillkomsten och utformningen av de s.k. tillväxtavtalen mellan staten och regionerna.
Medarbetare: Magnus Jerneck, Christian Fernandez, Matilda Jansson, & Malena Rosén.
Projektperiod: 1998-2002.
Regionerna och kommunerna
Innehåll: I detta delprojekt analyseras regionförsökens konsekvenser för relationerna mellan den regionala och den kommunala politiska nivån, samt de mellankommunala samarbetsformerna.
Medarbetare: Magnus Jerneck, Mats Sjölin & Christian Fernandez
Projektperiod:
1998-2000
Regionerna och massmedierna
Innehåll: Analys av massmediernas bevakning av den regionala försöksverksamheten och regionala politiska frågor under etableringsfasen 1997/98. Analysen kommer att följas upp med en jämförande studie av massmediernas regionala bevakning i slutet av försöksperioden.
Medarbetare: Mats Sjölin & Peter Santesson-Wilson
Projektperiod: 1998-2002.
Regionala valrörelser
Innehåll: Analys av partiernas regionala valkampanjer och massmediernas bevakning av regionvalet 1998.
Medarbetare: Mats Sjölin & Christian Fernandez.
Projektperiod: 1998-1999.
De nya regionpolitikerna
Innehåll: Projektet består av två olika undersökningar: för det första en analys av vilka representanter som valdes till de nya regionfullmäktige, deras bakgrund etc; för det andra en studie av de nyvalda regionfullmäktigeledamöternas representationsuppfattningar och syn på regionpolitikerrollen.
Medarbetare: Mats Sjölin & Flemming Kristensen.
Projektperiod: 1999-2001.
Projektets finansiering och omfattning
Projekt I, Utvärdering av den regionala försöksverksamheten i Skåne och Kalmar län samfinansieras som uppdragsforskning av Region Kalmar, Region Skåne, Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Projektet startar under våren 1998. Utvärderingen kommer att ske kontinuerligt under hela försöksperioden, dvs fram till år 2002 bl. a. i form av årliga seminarier och delrapporteringar. En samlad analys kommer att presenteras i en mer omfattande slutrapport när försöksverksamheten upphört 2002.
Projekt II, Kommunerna i flernivådemokratin är ett reguljärt forskningsprojekt som finansieras av Kommunförbundet. Projektet pågår under perioden hösten 2000 till våren 2003. Vi räknar med att de första resultaten från projektet kan presenteras under våren 2002.
Publicerade forskningsrapporter redovisas på sidan Rapporter.
Lunds universitet
Statsvetenskapliga institutionen
Regionprojektet
Box 52
221 00 Lund
Tel. 046-222 00 00 (vx)
Fax. 046-222 40 06
E-post: se projektsidan Medarbetare
Slut på dokumentet