5 Språkriktighet och skrivregler
Inledning
5.1 Särskrivning
5.2 Bindestreck
5.3 Tankstreck
5.4 Semikolon och kolon
5.5 Kommatering och avstavning
5.6 Citattecken
5.7 Förkortningar
5.8 Siffror och bokstäver
5.9 Datering
5.10 Engelska skrivregler
Det flesta av de anvisningar som lämnats hittills har varit knutna till en speciell texttyp och en speciell situation. Resonemanget har därför gällt vad som är lämpligt och olämpligt i denna situation. I det här avsnittet ska vi i stället behandla sådant som har med rätt och fel att göra.
För att man ska kunna tala om rätt och fel måste det finnas en norm som är uttryckt någonstans. Sådana klara normer finns det bara på vissa områden:
Textens yta är viktig det är ju den som läsarna först möter då de bekantar sig med texten. Den som slarvar med korrekturläsning och finputsning av sin text ger en ofördelaktig bild av sig själv och kan göra läsaren negativt inställd också till innehållet i texten.
I den texttyp det här är fråga om bör formen vara osynlig i den meningen att den inte ska dra till sig läsarens uppmärksamhet. Om läsarna hänger upp sig på hur du skriver, ser de inte vad du skriver. Följ därför etablerade regler! Använd handböcker då du är osäker om t.ex. stavning, skiljetecken och förkortningar. Speciellt värdefulla att ha på skrivbordet är SAOL och språknämndens skrivregler.
Alla moderna ordbehandlingsprogram för dator innehåller verktyg för stavnings- och grammatikkontroll. Dessa är utmärkta hjälpmedel och ska alltid användas för att kontrollera den slutliga uppsatstexten. Men det finns anledning att varna för en övertro på tekniken. Långt ifrån alla språk- och stavfel kan hittas på detta sätt. Exempelvis krävs en kontroll av alla egennamn. Datorn kan aldrig ersätta en ordentlig manuell korrekturläsning av uppsatstexten.
I de uppsatser som vi arbetat med finns ganska mycket slarv på de här områdena. Här följer därför några påpekanden om vanliga fel (som stavnings- och grammatikkontrollen i ditt ordbehandlingsprogram normalt inte hittar).
Sammansatta ord skrivs i svenskan alltid ihop. En del skrivare har börjat slarva med denna regel, möjligen under inflytande från engelskan och från reklamtexter och skyltar där sammansatta ord delas upp på två rader utan bindestreck. I rapporterna finns det en hel del exempel på sådan felaktig särskrivning: tvåstegs teori, kultur artiklar, satellit program, sekundär källor. Om det är fråga om ett eller flera ord hörs på uttalet. Man kan alltså höra om en person talar om "ingen vidareutbildning" eller om "ingen vidare utbildning".
Bindestreck inuti ord har en begränsad användning i svenskan. Det används alltså inte i normala sammansättningar, utan endast i sådana där någon av lederna oftast förleden är speciell på något sätt. Bindestreck sätts alltså ut om förleden är:
Bindestreck används också för att markera att ett ord inte är avslutat: för- och nackdelar, kandidat- och magisteruppsatser. I de här fallen står bindestrecket alltså efter en förled i en sammansättning. Det ska dock inte användas vid efterleder. En konstruktion som kraftgenerering och -distribution blir svår att uppfatta och måste i stället skrivas ut i sin helhet: kraftgenerering och kraftdistribution.
Tankstreck är ett skiljetecken som ofta kan användas i stället för komma. Speciellt lämpligt är det att använda då man skjuter in en förklaring eller en exemplifiering mitt inuti en mening. Så här t.ex.:
(39) Det var ju t.o.m. så att motståndarsidan ibofolket, de flesta kristna minoriteterna och huvuddelen av yorubafolket mer eller mindre gav upp sina försök.
Men det kan också användas i andra sammanhang. Det är
dock mycket viktigt att man skiljer det från bindestreck. För
det första ska man använda det lite längre streck som
finns i alla moderna ordbehandlingsprogram (tankstreck ser ut så här:
och bindestreck så här: -), för det andra ska tankstreck
alltid omges av mellanslag. [Tyvärr kan tankstreck
förvandlas till en obegriplig teckenkombination i din webbläsare.]
Om engelska tankstreck se avsnitt 5.10.
[Till sidans topp]
Semikolon (;) är ett åtskiljande tecken och används när komma är ett för litet skiljetecken och punkt ett för stort. Det får inte blandas ihop med kolon (:) som är ett överbryggande tecken. I exemplen nedan borde det alltså ha varit kolon i stället:
(40) Genom en grov kategorisering av artikelförfattarna kan dessa delas in i 5 olika kategorier; journalister och publicister, jurister, politiker, övriga samt okända.
(41) Då de Klerk tillträdde var det osäkert hur han skulle gå till väga; försonas med partiets högerflygel eller gå vidare med reformer.
I följande exempel är antingen kolon eller möjligen tankstreck lämpligt skiljetecken i stället för det semikolon som finns:
(42) Skulle denna teori kunna användas på mitt specifika fall; Peru 1992?
Det finns dock fall där både kolon och semikolon är möjliga, nämligen då skiljetecknet står mellan fullständiga huvudsatser. Också där betyder de förstås olika saker. Om man i följande text sätter ett semikolon efter annorlunda, så markerar man att den inledande huvudsatsen är ett avslutat helt och att de tre huvudsatser som följer är en annan enhet, dock med viss anknytning till den första. Sätter man däremot kolon markerar man att den inledande huvudsatsen förklaras och förtydligas av de tre satser som följer:
(43a) Bland dessa fördelade sig argumenten något annorlunda; 5 artiklar föll inom prokategorin, 2 föll inom contra-kategorin och 3 kan sägas ha använt argument som föll inom kategorin gråzon.
(43b) Bland dessa fördelade sig argumenten något annorlunda: 5 artiklar föll inom prokategorin, 2 föll inom contra-kategorin och 3 kan sägas ha använt argument som föll inom kategorin gråzon.
Om du inte är säker på hur du ska använda semikolon bör du aldrig använda det det är ett skiljetecken som går att undvara.
Efter semikolon följer alltid liten bokstav, men efter kolon är både liten och stor bokstav möjliga det är situationen som får avgöra. Liten bokstav används normalt när kolonet står framför en uppräkning av något slag och när de uppräknade leden inte kan utgöra egna meningar. Stor bokstav används då det som står efter kolon utgörs av en replik, en fråga, ett utrop eller ett citat. Likaså är stor bokstav nödvändig om det som kolonet signalerar sträcker sig över flera meningar. (Se texten i detta häfte avsnitten 1.2, 1.3 och 2.2.2 för några exempel på hur det ska se ut.)
5.5 Kommatering och avstavning
Moderna kommateringsprinciper utgår från att komma ska användas för att göra texten tydlig och lättläst. Man kommaterar således inte längre enligt grammatiska principer, dvs. mellan alla satser i en mening.
Problemet med många uppsatsförfattares kommatering är dels att de använder komma i stället för större skiljetecken i första hand punkt (se närmare avsnitt 4.1) dels att de sätter komma på ställen där det inte ska finnas något skiljetecken alls. Ett exempel som mycket tydligt illustrerar hur svårläst en textpassage kan bli med denna typ av kommatering är följande som vi fann i en B-uppsats:
(44) I Storbritannien har importkvoter av utländskt material traditionellt respekterats, med 80-talets ökning av sändningstid och antal kanaler, ökade behovet av programmmaterial och därför lättade man på kvoterna.
Också på avstavningens område har det kommit nya regler. En översikt av de moderna kommateringsreglerna och avstavningsreglerna finns i bilaga 7.
Det normala tecknet för att markera citat ser ut så här: " (tecknet " betecknar tum). Vid citat inuti citat använder man enkla citattecken: ' (tecknet ' betecknar fot). [Tyvärr kan skillnaden mellan de två typerna av tecken inte återges här på nätet, se den tryckta versionen.]
Citattecken ska främst användas då man skriver av någonting ordagrant eller då man vill markera att man talar om enbart formen av ett ord och inte dess innehåll (se sista meningen i det här avsnittet). Ofta används de dock då skrivaren tror sig ha använt ett ord eller ett uttryck på ett otillåtet eller olämpligt sätt.
(45) Det är det "vapen" de har att konkurrera med.
(46) Man måste diskutera vad ett medlemskap får "kosta".
(47) en av de allra mest användbara böckerna i min "samling"
(48) centerpartiet skulle komma att sitta i "regeringsställning" i kommunen
(49) Dock är det för tidigt att påstå att de erövrade politiska platserna inom statsmakten utnyttjats för att "roffa åt sig materiella fördelar"
Inget av exemplen ovan bryter mot några språkliga regler,
och det finns absolut inget skäl att be om ursäkt för formuleringarna.
Vad skribenterna gjort i de flesta av fallen är att de använt
ord i en bildlig betydelse, och det är ett mycket vanligt och i själva
verket mycket användbart och praktiskt sätt att använda de
ord vi har i språket. Det budskap som läsaren får av sådana
citattecken är att skrivaren är missnöjd med sin egen text
eller att han eller hon är osäker på sitt språk. Och
sådana budskap vinner ingen skrivare på att framföra. Antingen
står man för sin formulering och skriver
orden utan några ursäktande citattecken, eller också får
man fundera ut ett bättre sätt att uttrycka det man vill ha sagt.
För övrigt: det heter "citattecken" eller "citationstecken" absolut inte "situationstecken"!
Var mycket sparsam med förkortningar i löpande text. Använd bara sådana som är allmänt kända och som därigenom är lika lättlästa som de utskrivna orden. Förkortningar som i. o.m., m.a.p och m.h.t. är således inte att rekommendera.
En grupp av förkortningar de internationella måttenheterna av typen cm, kWh skrivs alltid utan punkt. Övriga förkortningar kan skrivas med eller utan punkter. Numera anser man dock på många håll att punkterna behövs för tydlighetens skull. I Svenska skrivregler (1991) rekommenderas punkter i avbrytningar, dvs. i förkortningar där inte ordets sista bokstav är med. Vilken princip du än väljer: var konsekvent genom hela texten
Vissa flerordsförkortningar får numera skrivas utan mellanslag: etc., dvs., pga. och osv. Däremot är det fel att skriva bla, sk, tex, tom och mm (såvida man inte menar "millimeter"). Om man sätter ut punkt i dessa förkortningar behöver man dock inte dessutom göra mellanslag.
En speciell typ av förkortning som är mycket vanlig i vetenskapliga texter är de s.k. initialförkortningarna. Dessa skrivs alltid utan punkt. I den mån de har böjningsändelse kan denna skrivas direkt efter sista bokstaven (SAFs) eller föregås av kolon (PC:n).
När ska man skriva ett tal med siffror och när ska man skriva det med bokstäver? Det är bara vissa tal som överhuvud taget kan bli aktuella att skriva ut med bokstäver, nämligen de som är korta ord: i första hand talen från ett till tjugo, de jämna tiotalen samt orden hundra, tusen, miljon och miljard. När man är tveksam bör man utgå från följande huvudregel: Är talet viktigt i texten så bör det skrivas med siffror, eftersom siffror syns lättare än ett ord utskrivet med bokstäver. Använd därför alltid siffror vid numrering och vid måttenheter utskrivna med förkortningar.
Meningar bör helst inte inledas med en siffra. Siffror kan ju inte skrivas med versaler och ger alltså inte läsaren någon signal om att en ny mening börjar.
Under senare år har sättet att datera börjat vålla problem både för skrivare och läsare. I ett försök att skapa en internationell standard lanserades under 1960-talet en datering med enbart siffror med årtalet först och därefter månad och dag (enligt ursprungsmodellen: 1996-06-13). Någon egentlig efterföljd ute i världen har denna datering dock aldrig fått däremot har den blivit mycket vanlig i Sverige. I alla typer av texter möter man i dag denna bakvända datering i lite olika varianter, oftast utan de mellanliggande bindestrecken: 960613.
Det finns en rad argument mot att använda denna form av sifferdatering i löpande text. Den bryter mot våra normala språkvanor vi har ju alltid börjat med dagen och slutat med året. Det uppstår mycket lätt fel i både i utskriften och i tolkningen vem ser i hastigheten skillnaden mellan 960506 och 960605? Speciellt besvärligt blir det för läsaren vid angivelser av tidsperioder. I ett brev från International Housing Office vid Lunds universitet i juli 1996 vädjar man till personer som har rum att hyra ut till utbytesstudenter. Där står det så här:
(50) Ankomstdagen för de flesta är 960819, med hemresa 970110. Vi är även intresserade av kortare uthyrning, då 960819-960930, 960819-961031 och 960819-961130.
Så här kunde det ju faktiskt ha stått i stället:
(50a) De flesta anländer den 19 augusti och reser hem den 10 januari 1997. Vi är även intresserade av kortare uthyrning: nämligen från den 19 augusti till och med september, oktober eller november månad.
Alla språkvårdande organ rekommenderar i dag att bakvänd datering inte skall användas i löpande text. I stället förordas följande alternativ:
(den) 13 juni 1996 (inte 13:e!)
13/6 1996.
En del av uppsatsförfattarna använder den bakvända dateringen. Andra röjer en stor osäkerhet om dateringsprinciper. Framför allt tycks de ha svårt för att hålla en konsekvent linje. Så här kan det t.ex. se ut:
(51) Den 13:e november 1994 hölls en folkomröstning i Sverige, och den första januari 1995 blev Sverige medlem i EU.
(52) Under en tidsperiod mellan den förste juli och den 18:e september
(53) Den 28 augusti skrev signaturen "Affärsägare i centrum" att [...]. I en artikel den 31/8 skriver HD att ...
Det lämpligaste i alla dessa fall är att skriva ut siffran för dagen och namnet på månaden. Så här alltså: den 13 november, den 1 januari, den 1 juli, den 18 september, den 28 augusti och den 31 augusti.
Den som skriver på engelska måste vara medveten om att engelska skrivregler i vissa fall skiljer sig från svenska. Här är några viktigare sådana fall.